- Solaktivitet i början av juli 2012.
FOTO: NASA
Sveriges Televisions vetenskapsredaktion och ett stort antal övriga massmedier rapporterar om en potentiellt förödande solstorm, som jorden undgick med minsta marginal. Solstormen den 23 juli 2012 var den kraftigaste på 150 år, säger den amerikanska rymdflygstyrelsen i en ny rapport. Det innebär att den, om den träffat jorden, skulle ha varit av samma storlek som den som inträffade 1859.
– Om eruptionen hade inträffat bara någon vecka tidigare så skulle Jorden ha varit i skottlinjen, säger Daniel Baker, professor i rymdfysik vid University of Colorado.
Risken att vi inom tio år får elförsörjning, livsnödvändiga infrastrukturer samt globala telekommunikationer utslagna av ett liknande solutbrott bedöms av forskare till tolv procent.
Rymdväder börjar på solen
Rymdväder inleds med ett utbrott, som till exempel ett väldigt utkast av ljus och strålning, en så kallad fackla, Eng. flare, eller ett gigantiskt moln av solmateria, ett så kallat koronalt massutkast, Eng.coronal mass ejection (CME). Effekterna av dessa utbrott drabbar Jorden
eller rymden i närheten av Jorden. Vetenskapsmän skiljer mellan flera olika slag av rymdväderhändelser – geomagnetiska stormar, solstormar och utslagna radioförbindelser – allt orsakat av dessa väldiga explosioner på solen. Källa NASA
Tre supersolstormar – 1859, 1921 och 1989
Idag talar man ofta om tre supersolstormar, händelser som varit värre än alla andra man känner till. De inträffade 1859, 1921 och 1989.
Tidningen Ny Teknik har en artikel, publicerad den 7 mars 2014, skrivit om solstormar och rymdväder. Där beskrivs den hittills kraftigaste av alla solstormar, som vi känner till idag. Den 1 september 1859 inträffade en flare, som observerades av en engelsk astronom, Richard Carrington. Dagen efter nådde utbrottet jorden. Kaianders Sempler i Ny Teknik skriver:
”När den engelske astronomen Richard Carrington observerade solen den 1 september 1859 såg han ett kraftigt ljus, en så kallad flare, vid en stor solfläck. Nästa dag uppstod en kraftig geomagnetisk storm. Det sprakade gnistor runt masterna på skepp ute på haven, och kompasserna löpte amok och snurrade runt. Telegrafledningar världen över blev strömförande, och på vissa stationer tog till och med telegrafremsorna eld. När natten föll lystes himlen upp av norrsken långt ner i Europa.
Carrington insåg att solfläckarna på något sätt var inblandade i förändringar i jordens magnetfält. Tydligen var de också orsaken till norrskenet, det mest spektakulära och mystiska av alla naturfenomen.”
Telegrafstationen i Karlstad brann ned efter solstorm 1921
Nästa svåra solstorm inträffade 1921. I Karlstad fattade telegrafstationen eld, alla brandskåp utlöstes, förvirringen blev så total, att brandkårens utryckning fördröjdes 20 minuter. Tidningen 24/7 hade en artikel on händelsen den 20 april 2012.
1989: Dagen när solen kom med mörker
På NASA:s hemsida finns en beskrivning av hur hela provinsen Quebec i Kanada mörklades den 13 mars 1989 efter ett solutbrott. Länk till artikeln.
2012 skulle ha varit av samma storlek som utbrottet 1859
Om utbrottet 2012 hade träffat jorden, bedömer vetenskapsmän att det skulle ha varit av ungefär samma storlek som det som träffade Jorden 1859.
Konsekvenserna av en sådan träff undandrar sig vår annars näst intill obegränsade spekulationsförmåga. Vi nöjer oss med att konstatera att när solstormen träffade Jorden 1859 återstod 20 år innan Thomas Alva Edison kunde visa upp sin första fungerande glödlampa.
Idag förutsätts ett internationellt fungerande internet, när världens alla banktransaktioner ska utföras. Ett långvarigt strömavbrott leder till att varken pensionärernas trygghetslarm eller kundernas betalningar av matkassarna på ICA och Coop fungerar längre. Konsekvenserna för viktiga funktioner som SOS Alarmering, delar av Försvarets stridsledningssystem, tågens signalsystem samt fartygstrafikens och flygets navigeringssystem tillhör andra delar av den solhotade infrastrukturen.
12 procents risk under de närmaste tio åren. Sug på den karamellen.
//Erik SM7DZV
Övriga länkar:
Läs hela vetenskapsredaktionens artikel.
Länk till Wikipedia: Richard Christopher Carrington
Länk till NASA.
