i Rampljuset SM5COP

I det nya året fortsätter vi förstås med denna rubrik. Det är SM5COP som har äran att träda fram i rampljuset, med många bilder och länkar.

Alla bilder kan du se i stor format klicka på bilderna.

“i Rampljuset”

I februari 1954, tio år gammal skrev jag min första lyssnarrapport till en utländsk rundradiostation som sände på kortvåg på svenska. Minns ej vilken men det fanns många på den tiden som sände på olika språk. Jag gick i klass 4 i skolan och engelska fanns inte ännu då på schemat. Radion var en vanlig rundradiomottagare med långvåg, mellanvåg och kortvåg av märket Radiola. Min äldre bror hade börjat med kortvågslyssning ett år tidigare och vi hade skaffat rapportformulär från tidningen Teknik För Allas radioklubb. Dessa var tryckta på tunna A4 ark som användes för flygpost för att det då fanns ett portoslag för så låg brevvikt som 5 gram om jag minns rätt.

Jag hade snabbt fattat intresse för frimärkssamling och hoppades få frimärken på breven med QSL-kort från radiostationerna. Tyvärr visade det sig att flera av de stora redan skaffat sig frankeringsmaskiner. Ganska snart kom jag på att om jag skickade lyssnarrapporter till radioamatörer så skulle jag få frimärken på svarskuverten! Jag blev helt såld på SWL-DXandet och sedan min äldre syster köpt en radio som hade flera kortvågsband och täckte 80 till 15 meter kunde jag lyssna och rapportera AM-stationer, inte bara på 40 m utan fina DX även på 20 och 15-meters banden. Åren före och efter 1957 som kallades ”det geofysiska året” var konditionerna extremt goda och solfläckstalet det högsta som uppmätts. Det förekom också att man utväxlade QSL-kort mellan lyssnaramatörer runtom i världen och det fanns ett flertal radioklubbar som gav ut regelbundna månadstidningar eller som exempelvis Osby Radioklubb. Deras klubbtidning (stencilerad) utkom ”Sporadiskt”, ett ord som jag lärde mig som tioåring!

Även om rundradiostationerna på kortvåg var intressanta under många år hade jag fastnat för amatörradio. Jag skaffade information och läste på. Eftersom jag bodde i en by som heter Korpilombolo i Tornedalen norr om Polcirkeln var det långt till närmaste radioamatör och därför var man utlämnad åt sig själv.

På den tiden kunde man bli radioamatör först vid 16-års ålder (men ej efter 19 år fyllda) och då kunde man få sända på 40 m, frekvensbandet 7035 – 7050 kHz med input 5W kristallstyrt och endast telegrafi. Certifikatet var då klass C. Jag fick alltså vänta i sex år och under tiden förkovrade jag mig i kortvågslyssning. På senare tid har jag erfarit att många har tagit certifikat utan att någonsin ens ha lyssnat på kortvåg och vet inte vad det innebär vilket försvårat inträdet på kortvågsbanden.

Jag fick veta av en amatör i Kiruna att ett par killar där sökt tillstånd att få avlägga prov för certifikat men inte fått svar från Televerket på två år så han rådde mig att göra ansökan i god tid!

Boken Populär Amatörradio
Exempel ur boken “Populär Amatörradio”

Någonstans ifrån, jag minns ej varifrån, fick jag tag i en vältummad teoribok, Populär Amatörradio utgiven av Föreningen Sveriges Sändareamatörer 1952. Bokens innehåll var svårt för en ung tonåring utan att ha någon att fråga eller som kunde förklara invecklade matematiska formler och radioteknik. Bild 2 är ett exempel på två sidor ur läroboken. Inte helt lätt för en elvaåring! Dock fanns det information om kraven för de olika certifikatklasserna och för C certifikatet fick jag veta bland annat att ”Fordringarna är att man skall kunna sända och taga emot 40 tecken per minut. Därutöver skall intyg lämnas, att sökanden äger erforderlig teknisk underbyggnad samt lämpar sig som radioamatör. Om det nämnda intyget, undertecknat av tvenne licensierade SSA-medlemmar eller, om sådana ej finnas på platsen, fysiklärare, lärare vid teknisk skola eller annan därmed jämförlig person, insändes till föreningens styrelse, kan denna, om intyget godtages, utfärda intyg om den sökandes lämplighet som sändaramatör. Kostnaden för provet var 10:- kr.”

 

Tonoscillator

Jag lyckades skaffa erforderliga intyg. Återstod att inhämta telegrafikunskaperna. Råkade av en händelse hitta en person i hembyn som hade haft ambitionen att lära sig telegrafi och hade tre stycken 78-varvs skivor till en nybörjarkurs från NKI, ett brevkursföretag. Jag fick låna dessa och efter tre dagar kunde jag dem utantill. Då hade jag turen att stöta på en äldre person som hade hört att jag var intresserad av amatörradion liksom han. Jag hade tidigare skaffat en byggsats från Elfa Radio & Television AB med komponenter till en tonoscillator, en enkel telegrafinyckel och en ”halv” hörtelefon. Det var inte många komponenter men innehöll en transistor OC604 vilket var en nyhet då.

Min nyvunne vän Sven (sedermera SM2CLP, SK) och jag sparrade varandra genom att sända telegrafi växelvis så att vi båda fick övning i sändning och mottagning. Vi hade spänt en 500 meter lång kabel mellan våra hus över ängar och vägar och använde grammofonförstärkarna i våra radiogrammofoner för detta. Vi använde extra högtalaruttaget i radiorna, en tamp var kabeln mellan oss och den andra till jord. Funkade utmärkt.

SM6CWC/Stig
SM8CWC/Stig – Älvsnabben

Redan som 11-åring fick jag erfara hur vänliga och hjälpsamma radioamatörerna var. Tillsammans med rapporten skickade jag också några frågor och det kom ofta svar och förklaringar. Speciellt en blev vän för livet och vi visste inte då att jag 40 år senare skulle bli hans chef under några år.

Det var SM0CWC Stig (ex. SM6CWC, SK). Som svar på min lyssnarrapport sommaren 1954 kom det ett svar på 4 maskinskrivna sidor samt QSL-kort. Strax därefter ingick Stig i besättningen för Älvsnabben som gjorde sin första jordenruntresa 1954-1955. Jag som 11-åring fick regelbundet brev med berättelser om resan och länder som besöktes. Vid ett tillfälle lyckades jag höra honom sända på 20 m AM på vår enkla radio AGA Baltic då Älvsnabben var utanför Hawaii och där råkade uppleva ett vulkanutbrott. Jag och Stig upprätthöll vår kontakt och eftersom Stig under många år var  SSAs Kanslichef och jag under åren 1992-1996 var Ordförande i SSA blev jag sålunda Stigs chef under dessa år!

Stigs SM8CWC och Sörens SM8AQD, (nu SM1LF) besök hos radioamatörer i Philippinerna

 

SHQ – Arméns Signalskola
LUFOR – Flygvapnet

Telegrafimottagning tränade jag också genom sändningar SHQ från Uppsala hade på kortvåg kring 4 MHz, A2 tontelgrafi. På en så enkel mottagare som vi hade var sändningarna ofta mycket störda vilket bäddade för framtida vana vid kortvågstrafik. Fick även QSL därifrån och också från Lufor stationer som sände identifikation för pejling på långvåg.

 

 

Kungliga Telestyrelsens Radiobyrå
Teleskolan – telegraferingsprov

Hösten 1959 var jag 16 år och kunde få avlägga telegraferingsprovet för C-certifikatet och skriftligt elsäkerhetsprov. Jag fick anvisat att det kunde ske på Jägarskolan i Kiruna, 24 mil hemifrån! Eftersom jag gick sista året i realskolan måste det ske under ett skollov, men jag lyckades utverka ett par dagar ledigt i vårterminens början den 7 januari 1960 och Jägarskolan hade bekräftat datum och tid. Vi hade ett par kor och en häst och den 3 januari var jag ensam med häst och höskrinda ett par kilometer i djup snö till en lada för att hämta hö. När jag kom hem fick jag veta att jag hade sökts för ett personligt samtal per telefon. Sådana kunde man beställa på den tiden.

 

 

 

Radioamatörcertifikat – SM2COP
Tillståndsbevis – SM2COP

När jag väl fick tag i ansvarig på Jägarskolan fick jag veta att provtillfället måste skjutas upp på grund av att provförrättaren Löjtnant Kjessel skulle vara på tjänsteuppdrag. Besvikelsen var stor men nytt provtillfälle sattes till en dag under vårens sportlov i mars 1960. Jag retade mig då något på att nämnde Löjtnant Kjessel visade sig bara i början och kollega till honom höll i provtagningen!

 

Certifikatet och tillståndsbeviset kom per post den 12 april 1960. Sådant glömmer man aldrig!

 

 

 

SM2BRW/Kjell

 

Mina närmaste aktiva radioamatörer i grannskapet var OH9NG och OH9QB i Finska Pello, cirka 5 mil fågelvägen från mitt hem i Korpilombolo. Jag hälsade på dem vid flera tillfällen. Jag hade redan året innan certifikatprovet kommit i kontakt med Sören SM2BJF (sedermera SM4BJF, SK 2020) som då var yrkeslärare i Övertorneå, ca. 6 mil söder om Korpilombolo. Under hans överinseende körde jag mitt första CW QSO som second operator med Kjell SM2BRW i Luleå.

Min bror Erling låg 1960 på S 3 i Boden och avlade sitt certifikatprov där och blev SM2BJT. Vi var faktiskt 3 sändaramatörer i vår lilla by just då. SM2CLP  Sven (SK) som var förvärvsarbetande skaffade en mottagare R1155 från Reis Radio i Göteborg. Vilket lyft från den Centrum 5 rör utan beatoscillator som jag hade. Erling lärde i Boden känna Ulf SM2BXQ (sedermera en av ägarna till Allgon) och vi lyckades övertala vår pappa att köpa Ulfs ombyggda mottagare BC-348.

Året därpå, hösten 1960 – 1961 arbetade jag som praktikant på LKAB i Kiruna med en månadslön på 400:- och bodde inackorderad hos avlägsna släktingar på Lappgatan! På samma gata fanns ytterligare två aktiva amatörer, SM2BCS Eskil (SK) och SM2CYG Sigvard (SK). Som granne där fanns en radiohandlare och han skulle förstås kolla på TV. Det fanns dock ingen TV station närmare än Vännäs i Västerbotten ca 600 km bort men det hände att han i flimret kunde urskilja bilder från sovjetiska TV-sändare. Dock inget ljud eftersom deras system var annorlunda än vårt. Det bar sig dock inte bättre än att Markström, som radiohandlaren hette, klagade hos Televerket.

Eskil SM2BCS och jag SM2COP fick ett vänligt brev från Televerket att ”herrar Gustafson och Wande skulle överenskomma med herr Markström om lämpliga sändnings- respektive TV-tittar tider”. Varför SM2CYG Sigvard inte var inkluderad som till och med bodde närmare Markström vet jag inte men gissar att det kan ha något att göra med att Sigvard jobbade på Televerket och Markström inte inkluderade honom i klagomålet. Jag byggde det året en sändare med Geloso VFO och rören 807 i slutsteget. Mottagaren var min BC-348. Vi tre var tämligen aktiva.

Eftersom jag tycker att den här första tiden är så annorlunda mot förhållandena vi har idag har jag berättat ganska utförligt. Fortsättningen kommer bara att bli brottstycken ur min amatörradiobana därefter.

Tillståndsbevis – SL6AL

Året efter Kirunatiden började jag på Tekniskt Gymnasium i Örebro. Det var på I 3 i Örebro som jag avlade proven för både B och A certifikaten. Det hjälpte dock inte att jag haft C tidigare och varit aktiv, bestämmelserna var sådana att man måste ha haft B ett år innan man fick A. Jag brevväxlade med Televerket om detta och ansåg att jag förvärvat den erfarenhet som förväntades under året med B och borde kunna få A tidigare! Kvarnarna malde sakta och året gick och i slutet fick jag även då ett brev där det stod att ”Edert certifikat kommer att utskrivas i nästa vecka”.  80-takts telegraferingsprov hade jag klarat på Jägarskolan i Kiruna tidigare och behövde inte avlägga ytterligare prov. Tiden i Örebro blev dock bara ett år av olika skäl. Mönstrade till det militära och trots att jag hade mitt C-certifikat och sökte placering på Signaltrupperna blev det Luftvärnet Lv 7 i Luleå.

 

SL6AL- Rune kör CW

Ryckte in på Lv 7 i Luleå juni 1963 men min karriär där blev kort. Vi fick en förfrågan om två frivilliga till Kvartermästarutbildning som skulle ske på S 2 i Karlsborg. En Stockholmare som ville komma närmare hemmet anmälde sig och jag som lystrade till S 2 där utbildningen skulle ske. I Karlsborg lärde jag mig känna många amatörer varav en, SM6CTQ Kjell, tog extra väl hand om mig. Jag tillbringade största delen av min fritid på SL6AL. Jag kunde ju inte åka hem över en helg som alla andra gjorde! Viss uppmärksamhet vid lördagsuppställningarna fick jag då jag tilldelades guldmärket och högsta penningpremien i 125-takts pristelegrafering. Till kvartersmästarutbildningen kom värnpliktiga från hela landet från fyra olika förband Signaltrupperna, Luftvärnet, Artilleriet och Ingenjörstrupperna. Efter fem månaders utbildning till kvartersmästare skulle vi åter till våra hemförband och ”säcken” skulle återlämnas. Strax innan jul fick jag hjälp med att ansöka om förflyttning till Signaltrupperna. Jag tror att Kjell SM6CTQ hade ett finger med i spelet. Ansökan skulle vandra från Chefen för S 2, Chefen för Armén, Chefen för Lv 7, Chefen för Armén åter till Chefen för S 2. Den proceduren tog endast två veckor mitt under jul- och nyårshelg. Den 3 januari fick jag ett samtal att jag inte skulle åka till Lv 7 i Luleå utan till S 2 i Karlsborg.

Utbildningstiden var förbi och det blev att direkt följa de vältränade ut på övning. Innan dess hade jag aldrig varit inne i en RA620 buss, ”Rapen” Radiopersonterränbilen, eller bläddrat i Spia 5, handboken för militär telegraferingstrafik. Tack vare goda kamrater, min telegraferings- och trafikvana samt visst handlag med sändare och mottagare gick det bra.

QSL – SM2COP/Rune

Efter 15 månaders militärtjänstgöring fick man 2.000:- i utryckningsbidrag. Jag hade redan tidigare fått låna pengar av min äldsta syster för att beställa en Drake TR3 från Elfa som kostade 3.700:- inklusive nätaggregat. Elfa skulle få hem 5 st och man fick betala i förskott. Drake TR3 var en mycket vass transceiver på den tiden till ett ”överkomligt” pris. Konkurrenten som kom strax därefter hette Swan 350.  Mellan tågbytena i Stockholm på väg hem från Karlsborg i augusti 1964 kilade jag till Elfa på Holländaregatan i Stockholm och hämtade min nya radio! Det var en stor grej på den tiden!

Min brevkamrat Heide från mitten av 1950-talet kom från Tyskland till Sverige 1964 för att se sig om och arbeta som barnflicka hos en familj i Örebro. Familjen flyttade till Oxie nära Malmö och jag hade fått jobb på Handelsbanken i Luleå så min brevkamrat Heide flyttade till Luleå och som sjuksköterska fick hon jobb på Luleå Lasarett. Hösten 1965 reste vi med tåg till Tyskland och gifte oss. På grund av svårt med bostad i Luleå flyttade vi till Gällivare där Heide fick 2-rums lägenhet via Lasarettet och jag började på gymnasiet i Malmberget, 3 år. För att få svensk sjuksköterskelegitimation måste Heide gå en kurs på Medicinalstyrelsen i Stockholm och gjorde det år 1966.

Nästa flytt blev 1969 från Gällivare till Lund, också det styrt av bostadsfrågan. Lasarettet i Lund erbjöd lägenhet, dock ej med antenntillstånd på taket så jag fick nöja mig med mobilantenn på balkongen. Det gick det också! Jag pluggade till Civilekonom där. Fortfarande med Drake TR3 och hade något år tidigare byggt ett Heathkit SB-200 slutsteg. I Lund var jag aktiv i klubben Ham-Club Lundensis och upprättandet av klubbstugan på Linero. Två av våra barn, Markus och Mirja (SM7UOP), föddes i Lund.

Tre år senare, maj 1973, flyttade vi till Södertälje i och med att jag fick ett jobb på Astra. Drake TR3 byttes not begagnade Drake R4A och T4X. Vi hyrde lägenhet av Astra och vaktmästaren för husen kom med borrmaskin och borrade hål i fönsterkarmen i sängkammaren för coaxkablar. Antennerna var en dipol för 80 m och en Hy Gain 14AVQ för de andra banden. Klubbaktiviteten var hos närliggande SK0HB i Rönninge. Radioaktiviteten var rätt stor de åren då Privatradion kommit igång starkt.  År 1975 köpte vi ett hus i närliggande Nykvarn. Liten tomt men fick upp en Versatower med yagi TH6DXX. Trots en del problem med grannars TV, grammofonförstärkare och telefoner så kunde jag vara QRV.

År 1979 fick jag ett erbjudande från Astra att flytta till USA och Astras verksamhet i Massachusetts. Vi tömde huset och flyttade med alla pinaler i augusti 1979. Spännande! Huset hyrde Astra ut i andra hand.

Vår station i Massachusetts 1980.

Nu med tre små barn, två i skolåldern, i ett nytt land, nytt språk och kultur var det hektiskt på många sätt. Heide hade inget arbetstillstånd men hade fullt upp med barnen och olika aktiviteter. Under första året tog hon dessutom amatörradiocertifikat General Class KA1FCG på FCC (amerikanska telemyndigheten) i Boston) och körde mycket med bland annat svenskar på 10 m telegrafi som de åren gick utmärkt på morgnarna amerikansk tid. Jag fick köra som W1/SM0COP men tyckte att anropssignalen var lång och dessutom var jag tvungen att söka reciprokt tillstånd varje år med nya papper från Televerket i Stockholm. Jag avlade också prov för FCC och fick callet KB1Q. Jag fick först avlägga telegrafiprovet 100 takt, sen teoriprovet för General Class 50 frågor, sen Advanced Class 40 frågor och sist Extra Class 50 frågor. Man var tvungen att ha godkänt i varje nivå för att få gå vidare. Vi har kvar våra amerikanska licenser och de är avgiftsfria. Gäller tio år i taget. Man måste dock ha amerikansk adress för att få ha licenserna kvar men det är i regel inget problem. Man har ju goda vänner inom amatörleden! Heide har svensk licens SM5NZG.

SAAB 900 GLE med KB1Q registrering

Som SSA Medlem sedan 1960 har jag ofta tyckt att jag vill göra något positivt för amatörradion inom SSA. Under en tid har jag hjälpt till i olika sammanhang, hanterat QSL för distrikt SM2 och under 1980-talet var jag Utrikessekreterare i SSA. 1992 blev jag vald till Ordförande i Föreningen Sveriges Sändaramatörer. Under många år har jag sett att funktionärer ”fastnat” i sina uppdrag och gnistan inte varit så hög alla gånger. Därför bestämde jag mig i tidigt skede att Ordförandeskapet inte skulle vara ett långvarigt uppdrag, högst två perioder, dvs fyra år. Det var en ansvarsfull och intressant period. Det var många frågor man fick ta tag i som inte var så uppenbara för utomstående. Det fanns medlemmar som inte kunde förstå att man inte ständigt var tillgänglig. Jag hade ju ett annat heltidsarbete. Ordförandeskapet är ju ideellt och icke avlönat liksom styrelsemedlemmarnas uppdrag också är. Jag var ofta i direkt kontakt med medlemmar och tog tag i frågor som hade upprört en del. Jag har kvar pärmar med korrespondens och minns särskilt ett brev som börjar ”Du är en märklig man men du svarar i alla fall på brev!”.

Under våren 1996 flyttade vi till ett hus en mil söder om Strängnäs ute i skogen utan några direkta grannar. Ett litet paradis för amatörradio. Strax därefter installerades en ”Finnpinne”, dvs en roterbar antennmast med sju stycken kortvågsbeamar. Dessutom ett antal trådantenner. Senare har tillkommit min Versatower som jag haft i Nykvarn sedan 1976 och där sitter en flerbandsbeam som komplement. Aktiviteten är hög och har varit en tillgång till att bryta isoleringen i coronapandemin under 2020 och nu i början av 2021. Bilder finns under mitt call på www.qrz.com.

Finnpinne hos SM5COP

Skrivet av Rune – SM5COP, Januari 2021

 

Jag tackar Rune för bidraget och alla bilder/SM5YRA.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Författare: SM5YRA