Sporadisk-E-utbredning förekommer i flera olika former, men här skall det handla om den, som är mest påtaglig för oss just nu.  Den består av joniserade “moln” på omkring 100 km höjd över centrala Europa, från Medelhavet till, ibland, södra Sverige, från sena morgonen till omkring 20 på kvällen. Mest förekommande är den från maj till September. Som namnet anger, är utbredningsformen rätt oförutsägbar – ibland finns den där, ibland inte och reflektionen kan variera mycket.

Es har olika inflytande på olika kortvågsband. På de låga banden, upp till 7 MHz uppfattar vi den mest som negativ, eftersom den dämpar normalt stabila förbindelser via F-skiktet, ibland så mycket att motstationen inte hörs längre. På 10 – 18 MHz kan man märka samma typ av dämpning och QSB, men man kan också etablera bra kontakter med motstationer, som normalt ligger närmare än skipavståndet vid F-utbredning. På de högre KV-banden och VHF, främst 50 MHz. kan man få kontakter med en hopplängd på drygt 2.000 km.

Fig. 1 kommer från www.dxmaps.com/spots/map.php, där man försöker kartlägga de svårfångade joniserade Es-molnen. Den högsta användbara frekvensen, MUF, uppskattas från QSO:n rapporterade på clusternätverket. Om vi jämför med inritade storcirkellinjer i Fig. 2, ser vi bl a hur kontakter på 50 MHz från Bottenviken och Finland till västra England och Wales har resulterat i MUF-talen 52 och 53 MHz just söder om Norge. På samma sätt har Es MUF, som möjliggjort kontakter emellan Färöarna och Frankrike, uppskattats till emellan 51 och 60 MHz över England. 

Det är viktigt att komma ihåg, att antalet markeringar bestäms av aktiviteten på banden och inte av den egentliga täckningen av Es-reflektion. Som vanligt, när det gäller vågutbredning gäller att det är viktigt att jämföra sina egna erfarenheter med data från kartor och och andra data. Ämnet är stort och borde kunna locka till vidare studier.

Tack till Kjell PB3SM/SM6CPI